Den finns i ett enda exemplar och är driven i sin helhet i kopparplåt. Kronan har suttit på taket vid Dramatens kungliga hoventré i Stockholm sedan byggnaden invigdes år 1908. Och det har varit en stor utmaning att renovera en så tekniskt komplicerad konstruktion.
Genom åren har den lilla och mycket ovanliga utsmyckningen utsatts för väder och vind. Det som till slut knockade den övre delen av kronan är antagligen is som har trillat ner från taket en bra bit upp. Kronan är en dekoration på en baldakin, ett litet tak ovanför entrén till hovlogen, runt hörnet från Dramatens huvudingång.
– Det som sitter längst upp på kronan – riksäpplet och krucifixet – var i princip helt förstört och har ersatts med ny koppar. Till resten av kronan har den befintliga kopparn använts och renoverats till originalskick, berättar Björn Hammar, kopparslagarmästare och projektledare för renoveringen av utsmyckningen vid Kungliga Dramatiska Teaterns hoventré.
Trio med hög kompetens
Björn Hammar har renoverat kronan tillsammans med två andra kopparslagarmästare. Han konstaterar att det i dag är max tre personer i Sverige som har den kompetens och erfarenhet som krävs för att utföra den här typen av renoveringsarbete.
Hundratals timmars arbete ligger bakom renoveringen.
– Vi har slutat räkna timmarna, skrattar Björn Hammar.
Johan Wisth, teknisk förvaltare på Statens Fastighetsverk, är beställare av renoveringen av den kungliga kronan vid Dramaten.
– Utmaningen i det här projektet visade sig vara att kronan är en så tekniskt komplicerad konstruktion, vilket vi inte hade förutsett. Det som är speciellt med kronan är att det är ett väldigt unikt konsthantverk bakom den. Den är driven i sin helhet i kopparplåt och har inga massiva delar, vilket är ganska bökigt med de här små välvda bågarna och små bladornament. Det var det som var det stökigaste, egentligen. Och det var lite pyssel att få till patineringen och hitta en väg framåt, berättar Johan Wisth.
Hålrum i varje del
Björn Hammar lägger till att kronan är skalbyggd. Det vill säga att den har ett hålrum i varje del.
– Det innebar att det var ännu mer komplicerat att renovera den, intygar Björn Hammar.
Johan Wisth berättar:
– Kronan, som så klart ska visa att det är hovets entré, är en utsmyckning som kom dit när byggnaden invigdes 1908. Kungliga Operan har en liknande utsmyckning, men tekniskt sett är den här unik och väldigt konsekvent eftersom den är tillverkad på ett speciellt sätt, att man har drivit allt i plåt.
Han menar att det i dag är väldigt ont om folk som kan utföra den här typen av renoveringsjobb.
Både plåtslageri och konsthantverk
– Det är nästintill bara Björn Hammar och hans kolleger som går att få tag i, så det fanns inte så många att välja på till det här projektet. Och det ser liknande ut inom till exempel mer kvalificerat stenhuggeri och flera andra konsthantverksområden. Yrkesrollen vid renoveringen av den här typen av objekt befinner sig i ett slags gränsland mellan plåtslageri och konsthantverk.
Johan Wisth ser ett stort behov av en återväxt inom alla hantverksyrken, som har den här typen av krav på kompetens och kvalitet.
– Återväxten inom kopparslageri är eftersatt. Samtidigt finns det en stor mängd byggnader där det kommer att finnas mycket jobb framöver och där det saknas folk.
För det mesta letar Johan och hans kollegor land och rike runt efter olika extra eftertraktade kompetenser. Och det händer att de anlitar yrkesfolk från andra länder där kompetensen fortfarande finns.
– Inom till exempel stenhuggeri är det inte ovanligt att vi tar hit hela arbetslag från Tyskland och andra länder som utför det som behöver göras. Men det är roligare att hitta folk nästgårds.
Svårt att värdera
Johan Wisth menar att det inte går att sätta något pengavärde på utsmyckningen.
– På ett sätt är den exklusiv eftersom arbetet bakom den är väldigt omfattande och specifikt. I övrigt är kopparplåt inget exklusivt material, kronan är heller inte förgylld, men hantverksmässigt är den däremot en dyrgrip. Det tyder på att de var väldigt kompetenta hantverksmässigt på den tiden när kronan tillverkades. Det vill jag verkligen understryka.
Den här texten är skriven av Anders Myrdal och bilderna är tagna av Anders Myrdal och Björn Hammar